Life is so precious
Fick igår reda på att en jämngammal tjej som gick på samma gymnasie som mig tog livet av sig i veckan. Jag känner henne inte, jag vet vem det är, har träffat henne på fester, när man varit ute på puben. Vi har nog aldrig sagt mer än hej till varandra. Men det får en till att stanna upp och fundera över hur mycket livet är värt. Vad är det som gör att man ger upp, ger upp helt och hållet? Vad är det som gör att man inte känner att livet är värt att leva?
Nog att jag själv har varit så fruktansvärt ledsen men aldrig så ledsen att jag inte skulle vilja vara kvar. Man tror man känner någon men sen visar det sig att man hade så fruktansvärt fel. Har läst några av hennes kompisars bloggar. Det är verkligen fruktansvärt när en nära vän rycks bort på det sättet. Man förstår inte, man förstår ingenting. Nu är det över 6 år sedan en vän till mig tog sitt liv och det tar så lång tid innan men börjar komma in i en vardag utan denna personen. Man bara går i en dimma och vill inte ha någon nära samtidigt som man vill det. Hela jag ryser trots att jag inte kände henne.
Life is so precious…