funderingarnas dag
Var på socialen och ansökte om försörjningsstöd men jag kommer med all säkerhet bli nekad. Jaja då slipper man hamna i något register i alla fall plus att ifall jag skulle hamna i jätte knipa vet jag hur det går till nu.
Skulle träffat min kompis som har en dotter på 1,5 månad men det blev flyttat till fredag istället. Efter att jag och M kom hem från stan så försökte jag få några timmars sömn för jag ligger och funderar så mycket på nätterna att jag inte får ihop så mycket sömn då när jag igentligen borde ta tillfälle i akt. Något som kan reta gallfeber på mig är att jag sliter med att vända på varje krona för att kunna handla kläder och leva ett normalt liv när Ms pappa är ute och festar flera gånger i veckan, äter ute nästan dagligen och har egen bil så han kan köra vart han vill. När jag blev jag gravid så valde vi att bli av med min bil och inte hans. Så fruktansvärt dum är man. Jag sitter ju fast nu. Jag kan ta mig längs busslinjerna men ingen annanstans. Han har lagt upp en bild på han och hans kompisar på facebook. Inget med det förutom att han är svinfull och knappt kan titta rakt fram. Vad är det för föredöme gentemot M? Jag skäms verkligen på hans bekostnad. Det jag skäms mest över är att jag har levt ihop med honom att jag tyckt han varit snäll när det varit så uppenbart att han inte varit det och fortfarande inte är det.
Han ringde igår och frågade när han kunde träffa M nu i veckan. Det var måndag, tror han inte jag bokar upp mig på annat? Så jag sa att vi var upptagna och då kläckte han bara ut sig att jag var tvungen att fixa en dag. Hallå, vad är det för fel med framförhållning från hans sida? Är det tänkt att jag ska ha min almanacka tom bara för att han ska träffa M när det passar honom? Nej jag är så trött på honom. Det är som med gamla kompisar bara för att man fått barn så börjar de höra av sig och ska träffas, varför kunde man inte träffas innan? De har jag nekat, har det inte passat innan behöver det inte passa nu heller om jag så ska behöva sitta själv i min lägenhet.
En gammal jobbarkompis smsade idag och frågade hur det var med mig, för hon hade hört att jag och Ms pappa hade separerat. Så snacket har börjat gå nu på mitt gamla jobb. Spännande, undra vad de har för kul att säga om det. Men jag är ledsen för jag ar faktiskt inte intresse av att lägga energi på att bli upprörd över det längre.
Jag har det så bra själv nu med mina riktiga vänner som faktiskt bryr sig om mig oavsett i vilket skede jag är i, i mitt liv. Är det fler än jag som har det bra trots att livet förändras radikalt?
En annan fråga hur känns mjölkstockning? Jag har inte feber eller så men det känns hårt och M tömmer aldrig det bröstet längre. någon som vet? kommentera gärna.
Ha det så bra alla!!