Pappa eller inte pappa
Igår var lillan orolig hela dagen så fort jag la ner henne blev hon ledsen, tror det är de där tänderna som spökar igen. Hoppas det lugnar ner sig snart så vi får någon sömn i alla fall. När jag väl fick henne och somna igår så orkade jag inte sätta på datorn och skriva. Hela natten gick åt att ge henne mat. Så imorse var jag inte särskilt pigg på att gå upp och göra oss iordning för att träffa hennes pappa men det var bara att ta sig i kragen.
Tänk vad snäll man är hela tiden. Jag tar hand om hans dotter och sen kommer han och besöker henne en gång i veckan. Håller henne en stund, pratar om sitt liv sen åker han hem till sitt. Aldrig några frågor om hur det går med M eller hur hon har det. Vad som händer i hennes utveckling. Ingenting. Hon har ju utvecklats massor sen vi flyttade ifrån varandra. Hon har till och med börjat vända sig från mage till rygg. Hon griper tag i saker. Utforskar språket. Men allt det verkar inte intressant för honom, det enda som intresserar honom är att festa och spela.
Ska man verkligen behöva ha det så här? Ska jag behöva gå och vara orolig hela tiden över ifall han kommer höra av sig eller inte? Jag lägger ner hela min själ på att ta hand om vår underbara lilla tjej och han orkar inte ens lyfta luren och fråga hur det är med henne. Han köper aldrig någonting till henne, han visar ingenting, trots det så ska jag varje helg ställa upp och se till att han får träffa sin dotter?
Ska jag behöva må dåligt för att han ska få allt serverat på silverfat?
Efter att vi träffat hennes pappa och hennes farfar tog vi bussen till hennes mormor och fikade. Skönt att vi kan prata om allt nuförtiden. Trots att jag trivs så bra med livet i dagsläget så kan jag ändå inte sluta undra varför jag stannade kvar så länge hos honom…
Nej nu ska jag dricka upp mitt te och sedan gå och lägga mig. Ha det bra!!